Silent Night, Deadly Night 2

Titel: Silent Night, Deadly Night 2
Genre: Slasher
Regissör: Lee Harry
Skådespelare:

Eric Freeman
James Newman
Jean Miller
Darrel Guilbeau

Produktionsår: 1987
Förpackning: 1 Disc DVD Keep Case
Speltid: 86 min.
Textning: Svenska, Finska, Norska
Tal: Engelska
Extramaterial:

Trailers
Kortfilmen ”Spin Fun Knowin’ Ya!” med Happy Tree Friends

Distributör: Noble Entertainment
Butik: Darkdisc
UPC-kod: 350019703939
Skribent: Tove Ceginskas

HANDLING
Märkt av såväl sin brors karriär som blodtörstig jultomte, som den omilda behandling han utsattes för av abbedissan på barnhemmet han växte upp på, är Ricky Caldwell en fullfjädrad galning. Väl bakom lås och bom på mentalsjukhus har han turen att slutligen träffa en läkare som är väl kaxig för sitt eget bästa i sin strävan att förstå sin patient. Historien om såväl Rickys som storebrodern Billys liv och gärning nystas upp, och ambitionen att få in patienten på rätt spår går förstås helt åt skogen. Efter att ha tagit itu med läkaren rymmer Ricky och ger sig ut på jakt efter abbedissan som han skyller broderns dödsfall och sin mentala hälsa på. Vikten av bestraffning är noga inpräntad i hans sjuka hjärna, något som alla som kommer i hans väg får uppleva smärtsamt tydligt. Ska den onda nunnan få sitt straff och brodern hämnas, eller ska polisen hinna förhindra att jultomtens namn ännu en gång besudlas av blod?

AUDIO / VIDEO
Bildformatet är precis som i föregångaren 16:9 anamorphic widescreen och ljudet Dolby Digital. Även här är resultatet tillfredställande men inte mer, man hör vad man ska och reflekterar väl inte särskilt över det, såvida man inte är ljudnörd. Detsamma gäller egentligen för bilden – inga vackra miljöer, inga spännande vinklar eller sånt tjafs, känns det som filmskaparna tänkte. Lite hackigt såväl ljud- som bildmässigt, men för det mesta bra. Att det är widescreen är för övrigt ett plus om man besitter sådan ny teknologi, spelar man filmen på datorn eller en lite mer oldschool TV-apparat kvarstår det vanliga problemet att bildskärmen krymper avsevärt i storlek. Är man ingen ljud- eller bildnörd och blir besviken på Silent Night, Deadly Night Part 2 handlar det dock troligtvis mindre om bild- och ljudkvalitet än om någonting annat…

EXTRAMATERIAL
Här finns inte mycket att hämta. Men mitt hjärta tar ändå ett extra skutt då jag hör den otroligt enerverande intromusiken till Happy Tree Friends; ett till avsnitt! – Well whoopi fucking doo… Minuspoäng för att det är samma avsnitt som i Silent Night, Deadly Night Part 1. Samma sak med trailers – visserligen är det inte det man suktar efter när man hyrt en skräckfilm, och egentligen brukar jag i ivrighetens namn faktiskt hoppa över extramaterialet, men man tycker att de kunde ha ansträngt sig lite mer? Utgåvan – som för övrigt verkar röra ihop recensionerna – passar filmen.

SAMMANFATTNING
Det är svårt att göra en nyanserad recension av en film som den här, i alla fall om man som jag nyss sett första filmen. Upplägget är nämligen att låta nästan halva Silent Night, Deadly Night Part 2 bestå av exakt samma klipp som Silent Night, Deadly Night, vilket förstås faller platt direkt om man nyss sett originalet. Skulle man mot all förmodan ändå se tvåan först (vilket uppenbarligen inte är att rekommendera) borde intrycket bli något annorlunda – men för den sakens skull absolut inte bra. Idén skriker omotiverad, oinspirerad, fantasilös kassagris och det sorgligt dåliga skådespeleriet från en väldigt överdriven huvudrollskaraktär gör inte direkt saken bättre. Skådespelarensemblen är föga överraskande totalt utbytt mot en mer talanglös sådan, och den charm som finns i vissa dåliga skräckfilmer saknas helt i Silent Night, Deadly Night part 2. Men så har inte bara skådespelarna utan även regissören, kompositören och alla andra från originalsättningen tackat nej till manuset, vilket man kunde önska skulle ha fått dem att inte begå detta helgerån. Money talks, bullshit walks.
Vad som skulle ha kunnat lyfta filmen lite är musiken, men även här misslyckades man kapitalt. Då första filmen sätter ribban från början med synnerligen obehaglig musik (signerad Perry Botkin) gör Michael Armstrong’s uppenbara synthljud filmen om möjligt ännu värre. Fast även om välgjord musik kanske hade kunnat skyla över de värsta skavankerna, kommer man inte undan det faktum att det här är en irriterande dålig film som jag inte kan rekommendera någon att utöka sin samling med. Speciellt inte som det rent estetiska intrycket i filmhyllan förstörs av att ryggarna på utgåvan är exakt likadana sånär som på en futtig vit
2: a, och att det lilla extramaterial som finns att tillgå är exakt samma som hos föregångaren. Bakläxa!

3 saker jag lärt mig efter att ha sett SILENT NIGHT, DEADLY NIGHT 2: