Maniac

Titel: Maniac
Genre: Slasher / Splatter
Regissör: William Lustig
Skådespelare:

Joe Spinell
Caroline Munroe
Tom Savini
Sharon Mitchell

Produktionsår: 1980
Förpackning: 2 Disc DVD Keep Case
Speltid: 83 min.
Textning: Svenska, Finska, Norska, Danska
Tal: Engelska
Extramaterial:

Videointroduktion av Nicholas Winding Refn
Kommentatorspår
The Joe Spinell Story
Material från den aldrig färdigställda Maniac 2
Radiointervju med William Lustig och Caroline Munroe
Olika Trailers för Maniac
Filmografier
Poster- och bildgalleri
Film trivia
Studio S trailers

Distributör: Studio S Entertainment
Butik: SubDVD
UPC-kod: 7350036720223
Skribent: Christer Persson

HANDLING
Frank Zito (Joe Spinell) är inte riktigt frisk. Han sover med en skyltdocka i sängen, pratar med sig själv och, sist men inte minst, hans största svaghet är att han inte kan stå emot att döda kvinnor. I anonyma kläder ger han sig ut på stans bakgator och letar efter nya troféer som han kan lägga till sin makabra samling hemma. Frank skalperar nämligen sina offer efter att han har mördat dem. Genom att behålla skalpen och sätta dem på skyltdockor äger han den för evigt och de kan aldrig lämna honom ensam igen. Skyltdockorna blir både hans troféer och sällskap i den lilla lägenhet han bor i.
Ett barndomstrauma gör att han om och om igen letar efter sin frånvarande prostituerade mamma, och straffar henne om och om igen genom varje mord. Allting ställs dock på sin spets när Frank får kontakt med modefotografen Anna D´Antoni(Caroline Munroe). Anna lyckas inte bara få Frank att känna sig bekväm i hennes sällskap, han får även någon att tala om konst, fotografering och livet med. Ensamheten och ångesten blir förstärkt för Frank i levnadsglada Annas närhet. Han har redan innan tvivlat på om det han gör mot kvinnor är rätt, men för första gången kommer hans samvete ifatt honom. Till och med Frank Zito inser att han inte är helt frisk!

AUDIO / VIDEO
Ljudet på denna utgåva finns i både Dolby Digital 5.1 och i DTS. Jag tycket att ljudet var klart och disktinkt. Dialog och musik är bra ihopmixade och det är inga problem att höra vare sig dialog eller Franks stönande ljud när han förföljer sina kvinnliga offer. Musiken av Jay Chattaway är härligt 80-pumpande syntmusik.

I anamorfisk widescreen 1:85:1 gör sig de flesta filmer bäst, och Maniac är inget undantag från denna regel. Bilden är bra, om än inte helt perfekt, men med tanke på filmens ålder så tycker jag att det är en bra utgåva och dessutom en ljus print på filmen. Flertalet av de gamla VHS-utgåvorna var tyvärr väldigt mörka och i till exempel den inledande strandscenen är omöjligt att utröna vad som händer, men i Studio S utgåva behövs ingen fantasi för att se vad som sker!
Robert Lindsays foto i filmen lyckas fånga in stadens atmosfär, Franks trånga lägenhet och förföljelsescenerna med både närvaro och nerv. Budgetbegränsningarna verkar, som i flera andra lågbudgetproduktioner av denna kaliber, inte bakbinda kreativiteten utan snarare ger den mer svängrum och liv. I den medföljande dokumentären The Joe Spinell Story fån man veta att de smygfilmade många scener, precis som Scorsese gjorde i Taxi Driver, då det är både dyrt och krångligt att få tillstånd att filma i staden.

EXTRAMATERIAL
Det finns massor med kul på denna fina utgåva! Till att börja med finns det ett roligt och informativt kommentatorspår med William Lustig, Tom Savini, Lorenzo Marinelli och Luke Walter. De pratar i munnen på varandra när de tittar på filmen och kommer på anekdoter om i princip alla scener i hela filmen. Mycket intressant, och vart annars skulle man få reda på hur Bo Widerberg inspirerat Lustig och hur kopplingen mellan Hajen och Maniac inte är så långsökt som man skulle kunna tro. Just det… danska Pusher-regissören Nicholas Winding Refn inleder filmen.

På disk två finns den fina dokumentären The Joe Spinell Story, där många av Spinells vänner och släktingar målar upp ett porträtt av en skådespelare som hade ett stort hjärta som rymde massor med kärlek till andra, men som hade svåra problem med alkohol och droger. Något som i slutändan tog livet av honom. Innan Spinell dog hade han precis gjort en promo till Maniac 2. Denna finns med som bonusmaterial. Liten bonus är en radiointervju med Spinell, Lustig och Munroe. Lite kul att lyssna på.
Vidare finns inte mindre än 7 olika trailers för Maniac, de obligatoriska biografierna på de inblandade, bildgalleri med lite roliga ”bakom kameran” bilder, lite trivia och sist men inte minst trailershow för andra studio S releaser som bl. a Re-animator, Inglorious Bastards och Salon Kitty. En milt sagt fullpackad utgåva av Maniac som borde finnas i var mans/kvinnas dvdsamling!

SAMMANFATTNING
Med 27 år på nacken har Maniac inte tappat något av den kraft och pondus som den hade vid premiären. Birollsskådespelaren Joe Spinell gör sitt livs roll som den känslomässigt störda Frank Zito med exakt precision och med stor inlevelse. Hela hans uppenbarelse luktar desperation och ångest, men kan när situationen kräver det vara både charmig och vältalig. En tvättäkta psykopat med andra ord.
Att filmen har en låg budget är rätt uppenbart när man ser filmen, smårollerna spelas av rätt kassa skådespelare (värdelös fakta: den före detta porraktrisen Sharon Mitchell, som nu driver Adult Industry Medical Health Care Foundation som sköter om AIDS-test till porrstjärnor, dyker upp I en pytteroll som sjuksköterska) och det är ganska uppenbart att Lustig har varit en guerillafilmmakare I flera offentliga miljöer. Tonen är dock exakt, och frågan är om filmer av denna sort ska filmas med hög budget? Robert Lindsays foto är exemplariskt I vissa scener och det är inte förvånande att Lustig har italienska regissörer som främsta inspirationskälla I sin debutfilm. Färgskalan och vissa kameraåkningar doftar Dario Argento på lång väg. Sämre inspiration kan en filmskapare ha (om det gäller Argento innan 1990 det vill säga).

Tom Savini (presentation överflödig) var den hetaste F/X skaparen på denna tid och utförde ett par riktigt ögonbrynshöjande och fantastiskt blodiga effekter till MANIAC (dock kan han inte bluffa till sig något skådespelarpris om så hans liv stod på spel) och tack vare dessa fick MANIAC stort utrymme i pressen. Inte nödvändigtvis till filmens fördel såklart, men all publicitet är bra publicitet. Som splatterfanatiker på det glada 1980-talet får jag en nostalgisk liten tår I ögonvrån när jag ser omslaget till filmen med den lysande taglinen ”I warned you not to go out tonight!”. Fast även om filmen hade en bra marknadsföring, blodiga effekter och ett bra manus så stavas framgången med Maniac, Joe Spinell!
Joe Spinell var en aktör som ofta dök upp i små, men effektiva roller i filmer som VIGILANTE, ROCKY 1 och 2, Gudfadern och många fler. Hans kopparärriga hud och stora kroppshydda gjorde att han med lätthet kunde spela lejduke inom maffian eller som osympatisk person i största allmänhet. Underligt nog var det hans två filmer där han spelar mördare (MANIAC och THE LAST HORROR FILM) som han fick visa upp även en sympatisk sida av sig själv. Att Spinell skrev, producerade och spelade huvudrollen i Maniac kanske var en fingervisning om att han ville visa mer sidor av sin talang, att han kunde mer än att stå och se hotfull ut. Det är så skönt att se en skådespelare som inte är pretentiös med sig själv, utan som vågar ta ut svängarna. Hans nerv och närvaro i sitt livs roll gör att det är svårt att efteråt se Spinell annat än som galen mördare. Den medföljande dokumentärer ger dock en annan, mer sympatisk bild av honom. Samspelet mellan Spinell och Munroe fungerar väldigt bra och spelar på det klassiska ”skönheten och odjuret” temat.

Maniac spelar inom samma genre som HENRY – PORTRAIT OF A SERIAL KILLER, då den problematiserar den andra, mer endimensionella, bilden av seriemördare. De ovan nämnda filmer visar att även om seriemördare har en djup störning I sin empatiförmåga gentemot sina offer, så har de fler sidor till sin karaktär än dreglande psykopater. Kanske är det en del i varför filmer som dessa skrämmer så många människor? Det faktum att psykopater inte behöver klä sig i vare sig människohud eller mammas klänning, utan att de är vanliga människor som rör sig mitt ibland oss. Verkligheten överträffar tyvärr dikten när det kommer till seriemördares uppfinningsrikedom inom tortyr och mord. Min personliga facination för våld och blod sträcker sig till fiktiva handlingar. Så jag rekommenderar dig att krypa upp i soffan och titta på Maniac i 83 minuter. Förhoppningsvis tillhör du den delen av medborgare av det moderna samhället som inser att Frank Zito är en man som inte är riktigt frisk.

3 saker jag lärt mig efter att ha sett MANIAC: