Dario Argento: Opera – Nytt släpp från Blue Underground

OPERA

Titel: Opera
Genre: Giallo, Skräck
Regissör: Dario Argento
Skådespelare:

  • Christina Marsillach
  • Ian Charleson
  • Urbano Barberini
  • Daria Nicolodi
  • Coralina Cataldi-Tassoni

Produktionsår: 1987
Förpackning: 1 DVD Disc Keep Case (screener)
Speltid: 1 tim 47 minuter
Textning: Ingen
Tal: Engelska
Extramaterial:

  • Dario Argento Bio
  • OPERA Music Video by Daemonia
  • Thearetical Trailers
  • Interviews

Distributör: Blue Underground
Butik: Darkdisc
UPC-kod: 827058106498
Skribent: Fredrik F.G Granlund

 

 

HANDLING
Den legendariske Dario Argento var med och skrev och regisserade och producerade OPERA, som tidigare bara varit tillgänglig i kraftigt klippt form. Nu har vi en Argento-klassiker som blivit restaurerad från den italienska versionen, och presenteras här oklippt, ocensurerad och med intressant extramaterial.

Christina Marsillach spelar Betty, en vacker, ung vikarie för huvudrollen i en avantgarde produktion av Verdis opera Macbeth, när en bil mystiskt nog kör på huvudrollsinnehavaren. Betty kastas därför in i rampljuset och blir genast en succé. Men som opera-intresserade kanske vet är Macbeth en produktion som bär på en förbannelse – operan ifråga för otur med sig. Och det visar sig snart att den här uppsättningen inte är något undantag.

På efterfesten beslutar vår hjältinna. Betty, sig för att lämna festen för en egen fest med sin pojkvän. När pojkvännen lämnar rummet infinner sig en svartbehandskad, maskerad figur som binder Betty, sätter på henne munkavle, och tejpar nålar under hennes ögon för att tvinga henne se på. Pojkvännen återvänder till rummet, förvånas när han ser Betty i en sådan situation. Och han blir ännu mer förvånad när mördaren kör en kniv genom den nedre käken med sådan kraft att knivspetsen tydligt syns i munnen. Och Betty tvingas titta på detta och den följande slakten.

Så börjar Bettys bekymmer med en efterhängsen mördare som gång på annan tvingar henne att se på medan han på grymma sätt systematiskt mördar hennes vänner och bekanta.

 

AUDIO / VIDEO
Ljudet är restaurerat från den italienska originalversionen och ruskigt bra! Dessutom kan man välja på 6.1 DTS-ES, Dolby Digital 5.1 och Dolby Surround 2.0. Till detta kommer en THX Optimizer för att man ska kunna ställa in bästa ljudkvalitén på ens surroundsystem (eller vad man nu har). Och vad ska man säga…? Tja, jag kan inte klaga på ljudkvalitén, eller på valmöjligheterna!

Men däremot saknar jag möjligheten att se OPERA på italienska, med engelsk text. Är det verkligen ingen amerikan eller engelsman som vill se filmen på originalspråket? Det är så synd att man nästan enkom lägger med den engelska dubbningen på alla de utgåvor som kommer numera och annars är så här pass restaurerade och fixade på alla de vis, dessutom oklippta och ocensurerade, med en massa extramaterial.

Det rör sig om Widescreen 2.35:1 / 16:9. Bilden är inte helt knivskarp på den här utgåvan, snarare tyvärr kornig. Det märks särskilt när det är mörkt – och filmen är i sig mörk, på flera olika sätt. Konstigt med tanke på att det är en såpass ny utgåva. Dessutom flimrar bilden till lite då och då. Videon är således bara sisådär, men jag är bortskämd med totalrestaurerade Argento-filmer, såsom ex TENEBRE från Anchor Bay som jag recenserade senast.

 

EXTRAMATERIAL
Conducting Dario Argento’s OPERA – Interviews with Co-Writer/Director Dario Argento, Cinematographer Ronnie Taylor, Animatronics Artist Sergio Stivaletti., Composer Claudio Simonetti, and Stars Daria Nicolodi and Urbano Barberini. Cirka 36 minuter lång dokumentär med intervjuer med en mängd olika medverkande i filmen. Särskilt intressant finner jag (inte otippat) vad Dario Argento har att berätta, samt när man diskuterar den otursdrabbade operan Macbeth, och vad som hände under filminspelningen. Det fortsätter med en Making of dokumentär som är riktigt intressant, särskilt när det kommer till filmens nyckelsekvenser, de man verkligen minns.

Theatrical Trailers: Två OPERA-trailers. International trailer och U. S. Trailer. Det finns inte så mycket mer att säga. Småkul.

“Opera” Music Video by Daemonia. Ganska läcker musikvideo med dramatisk operamusik till mer nutida musik, omväxlande, bra, men tyvärr i dålig kvalité.

Dario Argento Bio. Precis samma biografiska essä som på andra Argento-utgåvor. Nu blir det smått tröttsamt att läsa samma sak gång på gång, även om det absolut är intressant för icke-insatta.

 

SAMMANFATTNING
Det är välkänt att Argento tyckte att det var en fruktansvärd upplevelse att göra OPERA. Operan som används i filmen är Macbeth (skriven av Giuseppe Verdi), vilken har en tradition av att föra otur med sig, och många oturliga saker hände även under filminspelningen: Vanessa Redgrave som skulle vara med i filmen drog sig ur; en av skådespelarna blev påkörd av en bil och blev kraftigt handikappad; regissören Dario Argento var förlovad, men när filmen började bli klar tog förhållandet slut; och Argentos far dog under tiden man filmade.

Jag vill påstå att det är ganska uppenbart att detta har påverkat resultatet. Filmen förmedlar nämligen, som jag tolkar det, en hel del ångest – det har liksom sipprat igenom, kanske till och med utgjort en viss drivkraft för allas vår Dario Argento. I en intervju har han berättat att han mycket väl visste att MacBeth för otur med sig – och det som hänt kan stå som ett plus när allt kommer till allt. Men samtidigt har det nog tagit ned filmens helhet ett snäpp, för den når inte riktigt upp till SUSPIRIA, DEEP RED OCH TENEBRE’s höjder – men det är definitivt inte långt ifrån. För faktum är att Opera är en bra rulle. I sina bästa stunder är OPERA makalöst vacker och skruvad och galen – precis så skön att det är en fröjd för ögat. Filmen nominerades 1990 också för priset International Fantasy Film Award, i kategorin ”bästa film” – så man kan knappast påstå att det är en b-film!

På sätt och vis är det som en slags moderniserad variant av författaren Gaston Leoruxs (1868-1927) ”FANTOMEN PÅ OPERAN” blandat med den (visuella) magi som Dario Argento är känd för. Argento har också filmatiserat just THE PHANTOM OF THE OPERA (1998), men det går omedelbart att konstatera att OPERA i jämförelse är ett STORverk.

Regin är nämligen grymt bra, i det närmaste genialiskt. I OPERA är Dario Argento OTROLIGT skicklig och kreativ och uppfinningsrik och nyskapande i sitt arbete bakom kameran. Det finns en unik krydda till hans recept för en Argento-film, och det är bara regissören själv som har tillgång till den, för det är onekligen något visst med hans filmer, oavsett om man tycker om dem eller inte.

OPERA framstår som väldigt psykologiskt filmad – på ett psykedeliskt skruvat och snyggt sätt i väldigt snygga omgivningar som ger en gotisk känsla – läckert och kostsamt möblerade rum, allt genomtänkt för en gotisk känsla, skinn, läder, dyrbara möbler, överklass, lyx… Bland detta är Argentos kamerarörelser verkligen fullständigt otroliga: glidande, krypande, skruvande, vända, sneda, pulserande till ljudet av ett hjärta som dunkar – och dessutom, i en fantastisk scen – som definitivt hör till Argento-historien – till och med flygande runt, runt i cirklar i operahuset över publiken, senare svepande ned, ned mot dito. Bländande! Kraften i Verdis musik till operan Macbeth kombineras här med det majestätiska i Claudio Simonettis musik, som ger ett passande grandiost ackompanjemang till den slående visuella effekt som lär bita sig fast i varje Argento-fans minne. Och det som sedan följer… Tja, man undrar hur Argento lyckats regissera en korp att hålla (vad som ser ut att vara) ett mänskligt öga i näbben, och gång på gång försöka svälja det, endast för att få upp det – och i en sådan vinkel att ögat närmast stirrar in i kameran, i en tagning. HELT OTROLIGT! Samtidigt är klippningen av Franco Fraticelli väl genomförd och passande – som jag ser det bättre än i många andra Argento-filmer…

Men inte nog med detta. Sergio Stivaletti, som står för specialeffekterna, har överträffat sig själv och gjort flera av filmens gore-scener outstanding. Morden (även om de inte är så många) är sammantaget med ljudeffekterna riktigt obehagliga. Det ser ibland ut som om det verkligen ÄR riktiga mord som begås – vilket till stor del beror på arbetet man lagt ned på ljudeffekter, samt på kameravinklar och specialeffekter. Någon gång kanske blodet inte ser helt äkta ut, men, Men, MEn, MEN…

Det första mordet känns sinnessjukt äkta – bortsett från den opassande hårdrocksmusik som spelas på hög volym, och någon smärre miss med blodet. Men vad som särskilt ska betonas i OPERA är dock när Daria Nicolodis (henne känner vi för övrigt igen från flertalet Argento-rullar) karaktär Mira, när hon ser genom ett titthål i en dörr, skjuts genom ögat. Man. Får. Se. Kulan. Gå. Genom. Glaset. I. Titthålet. Och. In. Genom. Ögat. Och. Ut. På. Andra. Sidan. Skallen.

I. Slow. Motion.

Den här scenen är magisk och kännetecknar på ett bra sätt den visuelle magikern Argento. En särdeles intressant, välgjord scen – en sådan scen man minns långt efter man sett filmen, en sådan scen som förtjänar en plats bland Argentos bästa.

Nu var Dario Argento i och för sig långt ifrån den första italienske regissören som nyttjade ögon såsom en symbol i sina filmer. Men i OPERA är det fokus på ögon som gäller: En kula i ett öga, en korp som plockar ut ett öga och försöker svälja det helt, och nålar tejpade under hjältinnans ögon så hon inte skall kunna blinka. Vad är det egentligen med ögon som gör dem så intressanta att använda i Italienska filmer? Det är hursomhelst effektfullt.

Men nu har jag skräppt så mycket av OPERA så vi måste gå vidare och kritisera de delar som förtjänar kritik.

Historien är intressant, men har väldiga brister – fast det är Argentos sedvanliga sätt att tänja på gränserna för vad man kan göra på film. Dario Argento har aldrig varit så mycket för konventionella standardiserade intriger, men den här giallon, som innehåller så många av hans kännetecken, får åtminstone mig att tro att han ville se om han som känd och berömd ville tänja lite extra på gränserna för vad som fick göras – för ibland närmast parodierar han i OPERA sina tidigare verk. Jag har ingenting emot det. För det är ju trots allt ett visuellt geni vi pratar om. Och, visst, vi ser inte alltid Argentos filmer för logiken i handlingen (eller för den delen för dialogen). Det var inledningsvis, under guldperioden, han glänste som mest – och OPERA är kanske den främsta av de få senare filmer (efter storhetstiden) som faktiskt visar upp honom från hans bästa sida. Men faktum är att det finns stora brister i intrigens logik! Dialogen är oftast bra eller åtminstone stundtals riktigt intressant – faktiskt intressantare än i många andra Argento-filmer. Problemen ligger istället i handlingen.

Efter att ha sett sin pojkvän mördas (det första mordet), ringer hjältinnan Betty polisen, men ger inte myndigheterna sitt namn, lämnar istället telefonen och går ut i regnet. Sedan, när hon får skjuts hem av sin regissör, är hon förvånansvärt lugn, inte alls så upprörd som en normal person skulle bli efter att tvingats till att se sin käraste brutalt mördad, bryr sig inte nämnvärt om vad hon precis bevittnat. Blir inte något rädd när hon kommer hem ensam.

Visst är vår hjältinna en komplex karaktär som levt på självförnekelse sedan hon var barn och därmed tidigt lärt sig psykologisk förnekelse. Men detta blir närmast löjligt! Hon gör inte något för att hindra något för att hindra mördaren förrän denne slaktar Daria Nicolodis karaktär Mina: Bettys agent. För hon är tydligen någon som stöttat Betty i hennes karriär, varit en slags modersfigur (då Bettys mor är död). Samtidigt får vi mindre ledtrådar till mördarens identitet än i t.ex. TENEBRE, DEEP RED, och BIRD WITH A CRYSTAL PLUMAGE. Det ges liksom INGA direkta ledtrådar till vem den svartbehandskade, maskerade mördaren kan vara – vilket normalt är ett kännetecken för en giallo. OPERA är istället intellektuell på ett annat sätt. Den handlar istället om rädslan inför det okända, den okända mördaren, och får tittaren att känna sig smått obehaglig. Fokus läggs på dödsscenerna (även om de inte är så många), hjältinnans rädsla och hennes förflutna (som karaktär är Betty väldigt komplex), samt mördarens fixering vid henne.

Vad har vi mer att klaga på? Jo, att den engelska dubbningen inte är klockren (snarare klocksmutsig) och att vi som vill saknar möjligheten att se filmen med italienskt ljud och engelsk text. Särskilt dålig är dubbningen på en liten flicka som hjältinnan kryper genom det ologiskt stora ventilationssystemet med – flickan låter som en äldre kvinna. Ventilationsschaktet är dessutom så otroligt STORT, nästan som katakomber, vilket är lämpligt för handlingen men inte värst realistiskt. Sedan kommer korparna som är stämningsfulla och skickligt filmade, men som besitter en närmast övernaturlig förmåga att minnas och hämnas. Man spelar högljudd hårdrock (med lyrik!) till flera mord i en film med titeln OPERA. En kvinna som avlossat två eller tre skott med en revolver tappar den plötsligt i en situation där vem som helst skulle göra vad som helst för att hålla fast vid den och närmast krama sönder vapnet. Nålarna som tejpas fast vid hjältinnans ögon ser inte helt genomfarliga ut, och slutet. Oj, oj, oj, vilket slut… Hur ska man egentligen ens börja beskriva det?

När jag först såg det insåg jag ganska snart att jag kände igen det. Så jag googlade lite och har funnit orsaken: filmens slut är direkt inspirerat av slutet på Thomas Harris bok RED DRAGON (RÖD DRAKE) som jag läst och sett flera filmatiseringar av. I en intervju har Argento deklarerat att han tycker om boken men däremot inte Michael Manns filmatisering MANHUNTER (1986) – f.ö. den första filmen med Hannibal Lecter, inte gestaltad av Anthony Hopkins, men däremot av originalet Brian Cox. Ett Lecter/Harris-fan vet vidare att boken slutar totalt annorlunda jämfört med romanen. Då är OPERA och Ted Tally’s manus för nyinspelningen Red Dragon (2002) betydligt mer trogna bokens slut.

MEN. Det absolut sista i OPERA är öppet för var och en att tolka som man vill. Jag finner det absoluta slutet (det som händer innan är nämligen ingen höjdare, faktiskt extremt dåligt) oerhört vackert, sensuellt, öppet, udda, säreget, knepigt. Det finns många adjektiv! Filmningen är hursomhelst otroligt snygg och det som sägs är, om man tänker efter, smått genialt. Men man kan fråga sig vilken slags svampar Argento äter på sin pizza, för det absoluta slutet är nämligen skruvat och psykedeliskt och svårtytt. En del lär älska det och andra lär hata det. Och vad betyder det egentligen? Just på grund av denna tveksamhet och kontrast mot filmen i övrigt är slutet ett problem för filmens helhet. Det känns som att det inte hör hemma i den annars gotiska OPERA-miljön, nästan som en epilog, eller en eftertanke på någon psykedelisk drog, kanske rentav ett uttryck för Argentos känslor vid tillfället? Det är hur som helst en brist på grund av att det är så svårt att förstå.

Därmed kommer OPERA inte riktigt upp till samma nivå som SUSPIRIA, BIRD WITH A CRYSTAL PLUMAGE, DEEP RED OCH TENEBRE – men det är nära. En del scener toppar eller matchar mycket i dessa. För OPERA är en väldigt bra film. Kylig och gotisk. Smått steril likt TENEBRE. Och blodig i sina nyckelscener, morden, som i DEEP RED OCH TENEBRE; med suveräna kameraåkningar som i TENEBRE, och skruvad i filmatiseringen likt SUSPIRIA (om än inte i färgerna); hårdrock (med lyrik) i mordscenerna såsom i PHENOMENA – vilket jag dock anser inte passar sig i en film av OPERA’s kaliber – och även smått övernaturliga djur, korparna. Här känns alltså mycket igen från Argentos tidigare filmer.

Och om du gillar Dario Argento som regissör – och kan bortse från viss bristande logik och se till den magiska, visuellt slående helheten – så kommer du att älska OPERA! Det är inte SUSPIRIA, DEEP RED, BIRD WITH A CRYSTAL PLUMAGE eller TENEBRE, men OPERA förtjänar att vara där uppe som en av regissörens bättre filmer, vilket den också är, för den har ett sällan skådat djup (man behöver vara uppmärksam och tänka till), en väldig komplexitet som inte riktigt går att sätta fingret på, och kameraarbetet … jag kan inte nog berömma det. Således kan jag inte annat än rekommendera OPERA!

 

 

3 saker jag lärt mig efter att ha sett OPERA:

  • Korpar är otroligt hämdlystna och har extremt bra minne!
  • I gamla hus i Italien finns det otroligt STORA ventilationssystem!
  • En liten flicka kan i en engelskdubbad film låta som en vuxen kvinna!

 

3 saker att se fram emot i filmen

  • Scenen där en kvinna blir skjuten genom en dörrs titthål i slow motion!
  • Scenen ur en korps perspektiv som cirklar runt över operapubliken och ned på dem!
  • Konstant, oerhört snyggt kameraarbete/kameraåkningar i vackra/påkostade gotiska interiörer!

 

”Om du gillar Dario Argento som regissör – och kan bortse från viss bristande logik och istället se till den magiska, visuellt slående helheten – så kommer du att älska OPERA!”

 

Ett STORT tack till Darkdisc för recensionmaterialet!

 

 

GORE……: 3 / 5
HUMOR…..: 1 / 5
SEX…….: 2 / 5
SPÄNNING..: 4 / 5
VÅLD……: 4 / 5
STORY…..: 4 / 5

 

 

SCREENSHOTS

OPERA

OPERA

OPERA

OPERA

OPERA

OPERA

OPERA

OPERA

9 svar till “Dario Argento: Opera – Nytt släpp från Blue Underground”

  1. Imponerad! Mycket bra recension! Uttömmande och personlig! Mig veterligen ska det finnas iaf två olika engelska dubbningar på Opera. Nu kommer jag inte ihåg vilken det är på den utgåvan jag har.
    Det finns säkert ngn anal-argento fil därute som vet extakt hur det står till med det.

    Hur som helt, mycket bra Fredrik, och GRATTIS till tillökningen i familjen! Förutom denna recensionen kanske det är det bästa du gjort :o)

  2. Kanon recension. Den limiterade numrerade utgåvan 2-3 disc? från Anchor Bay som kom ut för typ 8-10 år sedan tror jag hade Italienskt ljud med engelsk text, den var oxå THX nånting.

  3. Öh, jag får buga och tacka. Väldgt kul att höra att ni uppskattar recensionen.

    ‘Tycker själv att det blev en enormt bra recension på en riktigt bra film. Hoppas ni inte finner den för lång! Lade ned väldigt mycket tid på den här recensionen samt på TENEBRE

  4. Bra och uttömmande recension! såg den här för första gången på Magiska Biodagen i år. Tycker nog att det här var en av de bästa Argentofilmerna. Jag gillar ju exempelvis Flatliners för att den är SÅ JÄVLA SNYGG och här lyckas Argento bra mycket bättre än vanligt på just den biten. Just stämningen är helt otrolig. Gillar när man har det där lite grådaskiga dimliknande fotot i de gotiska miljöerna. Får mig att vilja besök Rom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: