Last House on Dead End Street

LAST HOUSE ON DEAD END STREET

Titel: Last House on Dead End Street
Genre: Skräck, Exploitation, Sleaze
Regissör: Roger Watkins
Skådespelare:

Roger Watkins
Kathy Curtin
Ken Fisher
Bill Schlageter

Produktionsår: 1977
Förpackning: 1 DVD Special case (plastförpackning liknande CD’ns jewelcase, men större)
Speltid: 1 tim 15 minuter
Textning: Tyska
Tal: Engelska
Extramaterial:

Trailer
Outtakes
Alternativ början & slut
Joe Franklin Show (1975)
Bildgalleri
Radio-intervju (1973)
”Tape diary” (1972, 1973)
Videodagbok (1988, 2001)
kortfilmer
Kommentarspår

Distributör: CMV Laservision
Butik: Darkdisc
UPC-kod: 4026643015078
Skribent: Jan Kjellin

HANDLING
”I wanna make some films here, some really weird films.”

Terry Hawkins blir frisläppt efter en fängelsevistelse. Med sin bakgrund i porrfilmsbranchen ligger det nära till hands för honom att börja spela in snuffmovies tillsammans med några gamla kollegor. Filmerna blir allt grövre och blodigare för att tillfredsställa publikens efterfrågan och det hela slutar i ett rejält blodbad.

AUDIO / VIDEO
Filmen presenteras i Dolby Digital 2.0 mono, men det spelar ingen roll för mig – dels eftersom jag tyvärr ser alla mina filmer på en kass TV, och dels eftersom originalljudet är så dåligt. Att man lagt ekoeffekt på delar av dialogen gör inte saken bättre och inte får jag någon hjälp av den tyska textningen heller (eftersom jag är så kass på tyska).

Filmen visas i helbild (4:3) och är överförd till DVD från en 35mm kopia. Eftersom filmen ursprungligen spelades in på 16mm innebär det med andra ord att bilden är ganska kornig och att det ser ”billigt” ut. Men liksom med ljudet handlar det alltså inte om DVD-utgåvan, utan om svårigheten att få tag på ett bättre original att utgå från.

EXTRAMATERIAL
TRAILER: En kort trailer för filmen.

OUTTAKES: 20 minuter med blandande klipp. Alla är utan ljud och presenteras i relativ oordning. Jag får intrycket att det främst är alternativa tagningar eller material som klippts bort för att öka tempot i filmen. Eftersom ljud saknas, blir det en närmast obegriplig upplevelse.

ALTERNATIV BÖRJAN & SLUT: När filmen visades på drive-in biografer i USA i slutet av 70-talet, hette den ”The fun house”. I detta extramaterial får vi helt enkelt se inlednings- och eftertexterna på nytt, men denna gång heter filmen alltså ”The fun house”.

JOE FRANKLIN SHOW (1975): En lokal talkshow där en ung Roger Watkins sitter med som gäst. Inslaget handlar egentligen om Boris Karloff, men Watkins tar chansen att göra reklam för sin film (som i det här skedet har titeln ”The cuckoo clocks of hell”).

BILDGALLERI: Förutom några olika affischer för filmen får vi se bilder på Roger Hawkins genom åren.

RADIO-INTERVJU (1973): En lång intervju (nästan en timme) med Hawkins och skådespelaren Ken Fisher, gjord för en lokal radiostation i New York. Tyvärr förstod jag väldigt lite av vad som sades, p.g.a. det dåliga ljudet, men det är en intensiv diskussion som förs och väl värd ett lyssningsförsök om man är intresserad.

”TAPE DIARY” (1972, 1973): Vad som driver en människa som Roger Watkins till att spela in sina telefonsamtal kanske vi aldrig får veta. Och det är tyvärr därför jag inte lyckas engagera mig i de 40 inspelade telefonsamtal som presenteras. Avsikten är att ge en inblick i vilken uppförsbacke det är att vara oberoende filmmakare, men vi snackar 35 år gamla telefonsamtal med för mig helt okända personer! I 75 minuter!!

VIDEODAGBOK (1988, 2001): Förutom att ge oss en inblick i Roger Watkins vardag, får vi ta del av hans tankar om hur han och hans film behandlades av distributionsbolaget. Det är intressant att lyssna på, men hans uppenbara bitterhet över hur han behandlats blir lite tröttsam efter ett tag.

KORTFILMER: Vi bjuds på fem kortfilmer som alla är utan ljud. De sammanfattar Watkins utveckling från att vara ett barn som leker med en filmkamera i ”Masque of red death”, till att bli pretentiös filmstudent i ”Requiem” och ”Ron Rico”. Dessa tre filmer har kommentarer av Watkins och det är väldigt underhållande och inspirerande att höra honom återuppleva sina första stapplande steg som filmmakare.

KOMMENTARSPÅR: Watkins delar med sig av många minnen kring inspelningen av filmen, men fördjupar sig också i sin bitterhet kring filmens minst sagt besvärliga histora. Filmen, som ursprungligen sägs ha varit runt tre timmar lång, blev t.ex. omklippt och nedkortad (till blygsamma 75 minuter) av distributören och mycket av handlingen gick förstås förlorad i processen. Slutresultatet blev den version som finns på DVD’n.

SAMMANFATTNING
”Last house…” har blivit en ökänd klassiker. När den släpptes 1977 var den antagligen en av de mest extrema filmerna i omlopp, sett till sitt våldsamma och sadistiska innehåll. Och våldet håller än idag, även om gore-effekterna inte känns helt övertygande. Att filmen varit inflytelserik kan man ana sig till om man har koll på mer sentida gore/sleaze-filmer – fans av Guinea Pig-serien, t.ex., känner nog igen sig i en av filmens mer intensiva tortyr-/mordscener, och ett mord utfört med borr drar förstås osökt tankarna till Abel Ferrara’s ”Driller killer”, som släpptes bara två år efter ”Last house…”.

Handlingen går tyvärr nästan helt förlorad i den omdömeslösa nedkortning av filmen som distributionsbolaget enligt Watkins uppgifter gjorde sig skyldiga till. Vi lär inte känna någon av karaktärerna och all eventuell sympati för offren går förlorad, eftersom de också känns helt anonyma för tittaren. Det är förstås svårt att spekulera, men en titt på Watkins filmografi – som mest består av halvdassig porr – får mig dock att undra om filmen verkligen blev så mycket sämre efter nedkortningen?

Med mitt kritiska filmöga kan jag inte kalla det här för en bra film, men den är trots allt en milstolpe och det känns faktiskt bra att ha sett den, även om luddet i naveln emellanåt blev mer intressant än det som hände på TV-skärmen…

3 saker jag lärt mig efter att ha sett filmen