TEXAS CHAINSAW MASSACRE (MOTORSÅGSMASSAKERN – 2 DISC STEELBOOK)

Titel: TEXAS CHAINSAW MASSACRE
Genre: Skräck
Regissör: Tobe Hooper
Skådespelare:

• Gunnar Hansen
• Marilyn Burns
• Paul A Partain
• Jim Siedow

Produktionsår: 1974
Förpackning: 2 DVD Disc Steelbook
Speltid: 1 tim 24 minuter
Textning:

• Svenska
• Norska
• Danska
• Finska

Tal: Engelska
Extramaterial:

• A Family portrait (Dokumentär)
• The Shocking Truth (Dokumentär)
• Flesh Wounds (Dokumentär)
• A Tour of The TCM house with Gunnar Hansen (Dokumentär)
• Två kommentatorspår
• Bortklippta scener
• Bloopers
• Chainsaw Trivia (Häfte)
• Bildgalleri

Distributör: Atlantic Films
Butik: Darkdisc
UPC-kod: 7 319980 044601
Skribent: Jan Kjellin

 

 

HANDLING
När nyheten om att ett dussin gravar (och lik) på en av kyrkogårdarna i Muerto County blivit vandaliserade av en eller flera illbattingar, beger sig syskonen Sally och Franklin Hardesty dit i sällskap av några kamrater för att ta reda på om deras morfars grav blivit utsatt. Och när de ändå är i faggorna, passar de på att leta upp den gamla släktgården, som numera står och förfaller i Texas-solen.

På väg dit plockar de upp en liftare – en udda typ som beter sig underligt. Han verkar klart störd och skär sig själv i handen med Franklins fällkniv, tar ett foto och försöker sälja det och till slut ger han sig på passagerarna med en rakkniv och blir utslängd. Innan dess hinner han dock bjuda hem de bilburna ungdomarna på middag – en inbjudan de sunt nog tackar nej till.

Bensinen börjar ta slut, så de stannar på en mack. Tyvärr väntar ägaren på den försenade tankbilen, så det blir ingen bensin köpt – de bestämmer sig för att återvända senare på dagen och fortsätter till huset så länge. Väl framme är det dags för upptäcktsfärd och ungdomarna delar upp sig. Ett par vill nämligen gå och bada medan de andra undersöker huset. När de istället för vatten hittar ett hus med vad som verkar vara en bensindriven elgenerator, bestämmer de sig för att försöka köpa lite bensin av husägaren. Men den som öppnar dörren när de knackar på är ingen mindre än modern skräckfilms stora ikoner: Leatherface!

Mardrömmen kan börja…

 

AUDIO / VIDEO
Den här utgåvan stoltserar inte bara med sitt bildformat i 16:9 widescreen (1.77:1). Det är också en digitalt restaurerad version, vars bildkvalitet vida överstiger den i jämförelse ganska dassiga remaster man kan ta del av på Blue Dolphins utgåva från 2000. Bilden är skarp och färgerna känns tydliga och även om det tar bort en del från upplevelsen (vissa filmer ska inte ha perfekt bild), så är det en överlag positiv upplevelse att få ta del av filmen på det här sättet.

Ljudmässigt kan man välja mellan det digitalt restaurerade originalljudespåret (i mono) eller en ny stereomix, och det är klart att stereomixen påverkar – ja kanske till och med förhöjer – upplevelsen. Men liksom i fallet med bildkvaliteten bör man ställa sig frågan om vilken upplevelse man är ute efter. Den ursprungliga och skitiga grindhousekänslan eller den polerade hemmabioupplevelsen? Inget val är fel, men det är onekligen två mycket olika upplevelser vi talar om här.

Eftersom de flesta i filmteamet var relativa nybörjare är det en film som inte nödvändigtvis följer konventionerna vad gäller ljussättning eller foto. Men engagemanget fanns där under hela inspelningen och man lyckas utnyttja de små möjligheter man hade på ett ypperligt sätt. Filmen lider aldrig av några brister i exempelvis ljussättning, utan i de fall resurserna inte räckte till, lyckas man vända det till sin fördel och skapa ett ytterligare stämningshöjande bildspråk.

 

EXTRAMATERIAL
A family portrait är en entimmesdokumentär om filminspelningen, gjord 1988, med fokus på skådespelarna och karaktärerna i den sinnessjuka och inavlade familjen. Den bygger på separata intervjuer som sedan klippts ihop till en löst sammanhållen berättelse. Den påminner för övrigt mer om en ”feature” än dokumentär, men eftersom utgåvan kallar alla de tre entimmesprogrammen för ”dokumentärer”, gör jag detsamma. Det är intressant att följa hur de här normala personerna dras samman av ödet för att göra den här filmen och hur de, av omständigheterna runt inspelningen och av deras karaktärers mentala tillstånd, absorberas av sadismen och galenskapen så att de själva ibland finner sig balansera mellan det friska och det sjuka. Många intressanta anekdoter varvas med korta klipp eller bilder från filmen och man häpnar över de våldsamma och ( på riktigt!) smärtsamma saker skådespelarna utsatte varandra för under föresatsen att göra en god insats.

I The shocking truth från 2000 kompletteras bilden från A family portrait av intervjuer med fler av skådespelarna, samt några av de som stod bakom kamerorna, bland annat Tobe Hooper själv. Den är i princip gjord på samma sätt och berättar samma historia, varför det känns lite som kaka på kaka, men detaljerna blir fler och bilden tydligare. Några av skådespelarna framstår som orättvist bittra över den uteblivna betalningen (filmen ”snoddes” av maffian, som stal miljonintäkterna), givet den enorma uppmärksamhet och gratisreklam fimen givit dem. Det är mer filmklipp den här gången och man kan tävla med sig själv om hur många faktadetaljer som ändrats av skådespelarna sedan de intervjuades 1988…

Det är skönt att flesh wounds , den tredje och sista dokumentären lyckas med det den föresätter sig i inledningstexten, nämligen att berätta historier som ännu inte berättats om filmen. Men vänta med de stående ovationerna. För även om mycket är sånt som inte berättats i de tidigare dokumentärerna, så är det också ganska ointressant – om man inte är ett rabiat fan, förstås. Det är ju mysigt och så att få veta vad Gunnar Hansen pysslade med under de första 20 åren efter att ha spelat Leatherface, och det är ju mysigt att låta sig roas av Edwin Neals pajaskonster, men det tillför ingenting av värde.

Utgåvan innehåller två kommentarspår. På det första medverkar Tobe Hooper, Gunnar Hansen och Daniel Pearl. Det är samma inspelning som man hittar på Blue Dolphins utgåva från 2000 och innehåller alltså inga nyheter för undertecknad, som fram till författandet av denna recension hade just Blue Dolphin-utgåvan att tillgå när jag kände behovet av en dos motorsågsmassaker. Som kommentarspår finns inget att klaga på. Grabbarna är sprängfyllda av anekdoter om filminspelningen och de har riktigt roligt.

Det ”nya” kommentarspåret samlar fler skådespelare (Marilyn Burns, Paul A. Partain, Allen Danziger) och Art Directorn Robert A. Burns. De har lika roligt som det andra gänget, men har – naturligt nog – ett annat utgångsläge i egenskap av skådespelare. Anekdoterna finns där nu också, men i likhet med dokumentärerna känns det ganska snart som kaka på kaka när jag mör sjuttioelfte gången får höra historien om bältdjuret som ligger vid vägkanten i början av filmen.

Kortdokumentären A tour of the TCSM house… är inget mer än en genomgång av det ökända huset som nu blivit restaurant. ”Här var köket, här åt vi middagen, här hoppade Marilyn ut genom fönstret.” Eftersom huset idag är så fräscht, blir det bara konstigt och jag tvivlar på värdet av det här inslaget.

Nu kommer vi till standardgrejerna. ”Bortklippta scener” eller ”outtakes” kallar man det, men för det mesta avser man klipp som inte behövdes. En extra varning utfärdas för shocking truth outtakes , som av någon anledning saknar ljud (och består av intervjuklipp i 8 minuter). bloopers är ju sällan så roliga som man tänker sig. Props & set är en sex minuter lång video med bilder på rekvisitan, kompat av des sinnessjuka soundtracket – ett gott alternativ till en bras-DVD, faktiskt! Fem trailers och ett stillbildsgalleri har också beretts plats på DVD’n, och liksom i de flesta recensioner jag skrivit åt Swedish Gore Film Society, måste jag även denna gång ifrågasätta behovet av dem.

Bonus-DVD’n avslutas med en kvalitetsjämförelse för att liksom banka in budskapet att bildkvaliteten förbättrats. Men jag är alltid misstänksam mog dylika påhitt och gör istället en jämförelse med Blue Dolphin-utgåvan i DVD-hyllan, vilket jag nämner under rubriken ”audio/video” ovan.

Häftet ”Chain saw trivia” var trevligt. Först får man en mycket kortfattad redogörelse för Ed Geins brutala mord – han som sägs ha inspirerat till såväl Leatherface som till Norman Bates och Hannibal Lecter. Sedan kommer 50 faktapunkter om filmen. En del kände jag redan till, annat kommer fram i dokumentärerna och/eller kommentarspåren. Men även jag lyfte på ögonbrynen ett par gånger och tänkte ”minsann!”

 

SAMMANFATTNING
MOTORSÅGSMASSAKERN, som jag föredrar att kalla den, förblir en unik film, såväl till sin form som till sitt innehåll. Och att maffian mer eller mindre ”snodde” filmen och stoppade alla intäkter i egen ficka känns fullt logiskt, liksom att Gunnar Hansen – Leatherface – fick nånstans runt 40 dollar när den första royaltychecken damp ner i brevlådan. Det är liksom helt rätt, på något underligt vis. När jag för första gången hade filmen i min ägo – i form av en dansktextad 3’e generations bootleg-VHS där – påstod min pappa att det var en snuffmovie – antagligen en förvrängning av hans minnen av den svenska videovåldsdebatten i början av 80-talet och menade att ”Vad i helskotta, Janne, nu får du skärpa dig!!” Men det gjorde jag inte, satte istället i videokassetten och tryckte på play.

Det som kom att utspela sig framför mina ögon den där kvällen för runt 20 år sedan var en av pionjärfilmerna inom modern skräckfim. I kölvattnet efter Manson-morden och tillsammans med filmer som George A. Romeros NIGHT OF THE LIVING DEAD och Wes Cravens LAST HOUSE ON THE LEFT chockerade den publiken genom sin enorma intensitet och brutala realism. Det här var filmer som tog upp mänsklig galenskap och samhällelig kyla på ett sätt som tidigare saknat motstycke.

Första delen av filmen är olycksbådande. Från ruta ett serveras vi dåliga omen. Först nyhetsrapporten om likskändning som följs av andra nyheter om död. Sedan astrologiska ödestolkningar via karaktären Pam. Därefter liftaren, som är både obehaglig och som presenterar det som komma skall genom sina berättelser om slakt och sin familj. Hans inbjudan till familjemiddag är kanske den starkaste föraningen om vad som komma skall.

När allt sedan brakar löst och Leatherface skördat sitt första offer är det som att halka i en rutchkana rätt ner i helvetet. Ingen förklaring ges egentligen till vare sig morden eller varför (och hur) den här galna familjen ostört kunnat leva sitt sinnessjuka liv så länge. Kidsen faller som käglor tills bara Sally är kvar, och det som händer henne under filmens klimaktiska middagsscen (det gick visst inte att tacka nej, ändå!) kan inte beskrivas rättvisande, utan måste upplevas!

Det är absolut ingen blodig film – tvärtemot sitt rykte saknar den nästan helt gore-sekvenser. Och kanske upplevdes den som det när den kom, men jag upplever den inte ens som särskilt spännande. Däremot finner den sin styrka i bristen på förklaringar till förmån för en unik inblick i total galenskap. Vi sitter i samma båt som Sally Hardesty – vi fattar ingenting och kan inte för ett ögonblick ana vad som komma skall och det enda försvar man kan uppbåda är att skratta åt det bisarra, inte för att det är roligt, utan för att det är den enda möjliga reaktionen. Och det i sig skapar en spänning så fysisk att man har ont i käkmuskulaturen efter filmens slut.

Filmen är dessutom unik eftersom den inte handlar om överlevnad eller att bekämpa ondskan. Det är helt enkelt inte en normal ”film”, där vi har en hjälte, en skurk och en kamp dem emellan enligt gängse dramaturgiska mallar. Istället har vi huvudpersonen, Sally, som helt sonika nedstiger i ett helvete på jorden och bevittnar de mänskliga demonernas galna dans. Och sedan är det liksom slut.

Kanske är det också därför den inte åldrats på samma sätt som många andra filmer i genren. Trots sina mer än 30 år på nacken kan jag se filmen om och om igen. Den lockar fortfarande när jag försöker hitta något sevärt i DVD-hyllan. För det finns alltid en ny detalj att hänga upp sig på och middagsscenen – åh, denna middagsscen – får mig alltid att tappa hakan på grund av sin intensitet. Ingen film – remaken från 2003 och franska FRONTIERE(S) inräknade – har hittills lyckats återskapa stämningen i den här filmen (med eventuellt undantag för belgiska CALVAIRE), vilket ytterligare understryker dess storhet.

Sådana här filmer kan bara göras en gång.

 

 

3 saker jag lärt mig efter att ha sett TEXAS CHAINSAW MASSACRE:

• Håll dig undan från isolerade hus på landsbygden!
• Be inte okända människor om hjälp!
• Ta inte upp liftare!

 

3 saker att se fram emot i filmen

• Middagsscenen!
• Leatherface och hans klubba!
• Rubbet!

 

”Filmhistoria!”

 

Ett STORT tack till Darkdisc för recensionmaterialet!

 

 

GORE……: 1 / 5
HUMOR…..: 2 / 5
SEX…….: 3 / 5
SPÄNNING..: 3 / 5
VÅLD……: 3 / 5
STORY…..: 5 / 5

 

 

SCREENSHOTS