KRÖNIKA: FREDAG DEN 13:E – These reboots are made for stalking!

 

These reboots are made for stalking!
av Christer Persson

 

I Amerika är det definitivt inte Skogsmulle som lurar bakom träden i skogen, utan den oförstörbara Jason Voorhees som hellre bär med sig en machete istället för en skrattpåse! Det olycksförföljda sommarlägret vid Crystal Lake har sedan tidigt 1980-tal varit hem för en modern filmmytologi som fortfarande är vital och i allra högsta grad levande. Hade det inte varit för FREDAG DEN 13:E skulle den nya vågen av våldsamma slasherfilmer från det stora landet i väst inte ha uppkommit. Så kryp närmare lägerelden så ska jag berätta lite om Jason…

 

 

 

DET VAR EN GÅNG EN POJKE VID NAMN JASON

FREDAG DEN 13:E var den filmen som i början på det pastellfärgade 1980-talet fick kritikerkåren att hata sitt jobb och en stor tonårspublik både krypa närmare varandra och skrika i kapp till de grafiska mord som utspelades på bioduken. I likhet med flera lågbudgetproduktioner på 1950–60-talet av Roger Corman, var FREDAG DEN 13:E från starten bara en idé som lanserades med en slagkraftig affisch. Med möda och besvär fick producenten/regissören Sean S. Cunningham till slut tag i både finansiärer och ett manus.

FREDAG DEN 13:E har en enkel dramaturgisk uppbyggnad som är som gjord att berättas kring en lägereld på kollo: ett gäng ungdomar beger sig ut på sommarläger. Lägret som ligger vackert beläget vid Crytal Lake har dock en mörk historia. Den förståndshandikappade pojken Jason Voorhees drunknade där som barn på grund av vissa ledares nonchalans. Nu har den tragiska händelsen blivit historia som berättas kring lägerelden. Så vid Crystal Lake sysselsätter sig ungdomarna med att utforska naturen, varandras kroppar och bli brutalt stympade (i just den precisa ordningen). Knappast en film som skulle kvalificera sig till en Oscarnominering, men som trots det har inspirerat till en uppsjö av uppföljare och kopior.

 

 

 

KORT OM GENREN
En intressant detalj med denna våg av s.k. slashers var att de kvinnliga huvudrollsinnehavarna inte behövde gömma sig bakom någon stark karl. Kvinnorna i dessa filmer klarade av att besegra ondskan, visserligen efter sju sorger, mord och besvär, på egen hand. Spaltmetrar har skrivit i filmvetenskapliga kretsar om denna ”the final girl”. Ett slag för att ”kvinnor kan” i ren feministisk synvinkel.

Det som dock tyvärr ofta hamnat i blickpunkten i dessa filmer medialt, är förutom de grafiska morden av bl.a. den mästerliga Tom Savini, är att det visas en avsevärd andel nakna rumpor och kvinnobröst. Nu är det ju så att en annan aspekt av filmernas uppbyggnad är att om du har sex innan äktenskapet, så kommer du att dö! I ett land som är så styrt av kristna värderingar som USA blev ”fuck and die”-regeln ett slags moraliskt ställningstagande. Fast jag tror att producenterna visste att sex och våld säljer, och i kombination med varandra, ja då kan det inte misslyckas.

 

 

 

OUNDVIKLIGA UPPFÖLJARE OCH KOPIOR

Fredag den 13:e har varit en seglivad filmserie som verkar vara lika svår att få död på som dess huvudmördare Jason Voorhees. Inte mindre än 10 uppföljare har producerats. En del ganska bra (läs: del 4, del 10, som utspelas i rymden och del 11 med ingen mindre än Freddy Kruger som kombattant). Sorgligt nog blev de andra rätt bleka och blodfattiga upprepningar av samma koncept, och då de blev större i popularitet blev de även mycket mindre våldsamma. Jason såg dock mer och mer förruttnad och sargad ut ju längre serien fortgått efter alla de attacker som han själv fått utstå. Ger man sig in i leken…

Det är flera skådespelare som porträtterat den hockeymask-maskerade Jason på film (det var i del 3 som den berömda hockeymasken dök upp) men det är den forna stuntmannen Kane Hodder som gjorde honom till den mest fruktade mördarmaskinen i de klassiska filmerna. Numera tillhör den klassiska hockeymasken en av de mest storsäljande attiraljerna till Halloweenfirandet och även människor som inte sett någon av filmen vet vem Jason är.

Kopior på Fredag den 13:e med maskerade mördare och kvinnliga överlevande var bl.a; The Prowler, Happy birthday to me, My bloody Valentine, italienska bodycount och The Burning (ja, jag vet att det är en kille i som överlever i The Burning, men han är så avmaskuliniserad att han nästan kan ses som en kvinnlig roll).

 

 

 

REMAKE VS. REBOOT

Det nya modeordet inom filmindustrin stavas ”reboot”. Ute på balkongen med fjolårets torra julgran är den gamla termen ”remake”. Var ligger då skillnaden? Det är ju så med modeord. Det tar ett tag innan betydelsen sätter sig riktigt på plats. Vad är det då undrar du kära läsare? För att förklara det enkelt, som jag har förstått det: Man tar en gammal filmsuccé isolerar grundpremissen till berättelsen, skriver ett helt nytt manus utifrån det och försätter filmen i nutid. Inom skräckgenren har flera såna filmer haft premiär de senaste åren: TEXAS CHAINSAW MASSACRE, HALLOWEEN, MY BLOODY VALENTINE, LAST HOUSE ON THE LEFT, kommande TERROR PÅ ELM STREET och snart, i en DVD / blu-ray spelare nära dig; FREDAG DEN 13:E!

 

 

 

EN NY FREDAG DEN 13:E FÖR EN NY GENERATION!

Så… nu är det 2009 och det har gått 19 år sedan den första filmen kom. Det är då dags för en reboot! Historien är densamma, men med modern klippning, ljussättning och digitala effekter vill producenterna att dagens tonåringar ska göra som sina föräldrar gjorde, nämligen krypa lite närmare och skrika tillsammans av skräck, ackompanjerade av bilder av nakna kroppar och grafiska mord. Jason Voorhees ser större, brutalare och mer osårbar ut än någonsin och det verkar som att det faktiskt finns kraft kvar i hans sargade kropp för att stympa tonåringar i flera filmer till. Fast är filmen någon annat än en remake? Jag är tveksam, men oavsett vad det kallas att återuppliva gamla skräckfilmer, så görs det på rätt sätt som i denna film, ja då får det kalla det vad de vill!