EN STUDIE I DÖD

Titel: EN STUDIE I DÖD
Genre: Dokumentär, Art House
Regissör: Thierry Zéno, Jean-Pol Ferbus, Dominique Garny.
Skådespelare:

• –
• –
• –
• –
• –

Produktionsår: 1981
Förpackning: 1 DVD Keep Case
Speltid: 1 tim 45 minuter
Textning:

• Svenska
• Norska
• Danska
• Finska

Tal: Franska
Extramaterial:

• Njutafilms Trailershow

Distributör: Njutafilms
Butik: SubDVD
UPC-kod: 3 387010 014829
Skribent: Jan Kjellin

 

 

HANDLING
Teamet bakom SVINET återkommer sju år senare med en dokumentär som utforskar döden och människans olika sätt att hantera den. I ett collage av sekvenser samlade från världens alla hörn skildras människans komplicerade förhållande till döden. Filmen bjuder in oss att närvara vid begravningsritualer världen över. Vi besöker även en akutmottagning i Mexico, närvarar vid förberedelserna av ett lik inför dess begravning och tar del av döende människors tankar om sitt snara frånfälle.

 

AUDIO / VIDEO
Det här är en film som rör sig framåt i maklig takt. Långsamma sekvenser utan dialog ger publiken möjlighet att själva reflektera över vad de upplever på bildskärmen. Entoniga sånger om döden kombinerat med långa tagningar på förberedelserna inför en begravningsceremoni skapar en säregen stämning – en kombination av respekt inför det intima i situationen och känslan av att inkräkta på detsamma. Det är en medveten dualitet som förstås går hand i hand med filmens tematik. Döden är ju både fascinerande och förbjuden.

Vi ser filmen i helbildsformat (1.33:1) och hör den i mono. Soundtracket är dassigt och färgerna bleka, men kanske är det bäst så – det är ju som sagt inget glättigt ämne som avhandlas. En del repor och skräp dyker också upp, men är man som jag uppfödd på sunkiga tredjehandskopior av FACES OF DEATH på video är det inget av ovanstående som avskräcker.

 

EXTRAMATERIAL
Njutafilms trailershow är det enda extramaterialet på denna utgåva.

 

SAMMANFATTNING
Inför prospektet att se den här filmen, flimrade alla gamla FACES OF DEATH, TRACES OF DEATH och MONDO CANE-filmer jag sett förbi i mitt inre. Skulle jag orka sitta igenom ytterligare en sensationslysten kavalkad av våld, död och äckel – alltid påstått äkta, många gånger illa fejkat – bara för att trion bakom filmen alla varit inblandade i mästerliga SVINET (Thierry Zéno skrev och regisserade, Dominique Garny var medförfattare och skådespelare och Jean-Pol Ferbus var regiassistent)? Jag var väl medveten om riskerna – och kanske var det därför jag jag blev så positivt överraskad?

Till skillnad från de ovan nämnda filmerna, är EN STUDIE I DÖD förvånansvärt fri från såväl våld som äckel. Med ett fåtal undantag består filmen istället av långa samtal och stillsamma sekvenser. Detta ligger förstås filmen i fatet, då den knappast är av intresse för det sensationslystna gorefreaket, men samtidigt alienerar den stora massan genom valet av ämne och sättet att presentera det på. Kort sagt, filmen blir lite av ett ”varken eller” – den är ingen riktig mondo-film, trots obduktioner, operationer och slaktsekvenser (och trots att den ofta räknas som en sådan). Den är heller ingen vanlig dokumentär i det ordets bemärkelse. Och den här bristen på fokus gör filmen svag.

Styrkan ligger istället i kombinationen av klipp från olika delar av världen och de kontraster det skapar. När vi t.ex. får ta del av hur ett lik förbereds för en begravning, varvas bilderna med klipp från själva begravningen. Å ena sidan förvandlingen från en levande människa till ett stycke kött som hanteras – å andra sidan förvandlingen från samma levande människa till en själ som lämnar jordelivet i en religiös ritual. Denna kontrastrika bild kontrasterar i sin tur mot samma slags ritual någon annanstans, men där kött och själ inte separeras på samma sätt, utan hänger ihop till dess kroppen är bränd eller begravd.

jag tror tyvärr att filmen bara kommer till sin fulla rätt om man ser den i anknytning till att man sett SVINET. I recensionen av den filmen menade jag att filmskaparna drevs av något slags människoförakt i sin beskrivning av människan som ett djur bland andra djur – ett fysiskt överlägset, men på alla andra plan underlägset djur. I relation till den tolkningen går det att se EN STUDIE I DÖD som en förlängning av filmskaparnas konstnärliga uttryck för sin misantropiska utgångspunkt. Den här gången skall vi påminnas om att vi inte bara är djur, vi är dessutom inte mer än stora, klumpiga köttstycken som när vi dör reduceras till avfall och alla föreställningar därutöver är självbedrägerier.

”Absolute misanthropy” vrålar Kreator’s sångare Mille Petrozza ur högtalarna när jag skriver det här – inget kunde vara mer passande.

 

 

Tre saker jag lärt mig efter att ha sett EN STUDIE I DÖD:

• Vi är kött!
• Vi blir avfall!
• Jag tror jag fattar det här med misantropi nu…

 

Tre saker att se fram emot i filmen

• Tjurslakt med klubba!
• Operation av knivhuggen mexikan!
• Nån slags rullstolsfotboll!

 

”Ett konstverk som utger sig för att vara en dokumentär. Lite som om konstnären Anna Odell spelat död istället för galen.”

 

Ett STORT tack till Njutafilms för recensionmaterialet!

 

 

GORE……: 2 / 5
HUMOR…..: 1 / 5
SEX…….: 0 / 5
SPÄNNING..: 0 / 5
VÅLD……: 1 / 5
STORY…..: 4 / 5

 

 

SCREENSHOTS