ZIPANG

Titel: ZIPANG
Genre: Action, Fantasy, Komedi
Regissör: Kaizo Hayashi
Skådespelare:

Masahiro Takashima
Narumi Yasuda
Mikijiro Hira
Haruko Wanibuchi
Bengaru

Produktionsår: 1990
Förpackning: 1 DVD Keep Case
Speltid: 1 tim 40 minuter
Textning:

Svenska
Danska
Finska
Norska

Tal: Japanska
Extramaterial:

Trailers

Distributör: Njutafilms
Butik: SubDVD
UPC-kod: 3387010014713
Skribent: Jan Kjellin

HANDLING
Jigoku är en legendarisk samuraj, förbrytare och äventyrare med ett pris på sitt huvud och en uppsättning numrerade svärd som han använder sig av likt en våldsfilmernas Tiger Woods. Han jagas av den pistolbeväpnade prisjägaren Teppo Yuri, som är ute efter belöningen. Men samtidigt som han jagas av Teppo, råkar Jigoku hitta ett mystiskt, magiskt guldsvärd som har oanade krafter. I samma veva släpper han, ovetandes, lös en underlig, vrålande vilde som av allt att döma är en mean, lean och skvatt galen fighting machine.

Guldsvärdet, nu i Jigokus ägo, visar sig vara den nyckel som skall leda bäraren till det legendariska öriket Zipang, som är fyllt av guld och rikedomar. Landets härskare skickar därför ut sin bäste ninja för att lägga vantarna på det åtråsvärda svärdet.

Det som följer är en vild och våldsam jakt där allt kan hända – och gör det!

AUDIO / VIDEO
Det ljud som strömmar emot mig i soffan är enligt baksidestexten förpackat i Dolby Digital Stereo. Det hjälper de obligatoriskt överdrivna ljudeffekterna att framträda i all sin öronbedövande prakt. Det låter POW! SPLAT! och TJONG! filmen igenom och det känns ibland som om t.o.m. kamerarörelserna blivit ljudlagda.

Just det här med ljudeffekterna är ju intressant, eftersom de overkliga och överdrivna ljuden i ett ”seriösare” sammanhang skulle få massor av kritik, medan det i en film av det här slaget snarast känns som en nödvändig del av helheten och att det här filmen snarast skulle förlorat på att ha en mer sansad ljudbild. Det kan vara värt en stunds filosoferande innan man sätter sig med den här rullen.

Bildmässigt ser vi filmen i något som kallas ”4:3 letterbox”, vilket innebär att man visar hela bilden (filmen spelades in i widescreen), men lägger till svarta områden i rutans över- och nederkant för att anpassa den till standard TV-format.

Filmen bjuder på skarpa kontraster och starka färger. Det blir nästan lite för glättigt, inte minst i kombination med filmens humoristiska karaktär, och jag pendlar mellan associationer till mina fördomar om Takashi Miikes SUKIYAKI WESTERN DJANGO (som jag inte sett) och en påkostad amatör-rulle. Stiliserat men inte nödvändigtvis innehållsrikt – åtminstone inte för en okultiverad, nordisk kulturbarbar som undertecknad!

EXTRAMATERIAL
Njutafilms trailershow är Njutafilms trailershow. Den förnekar sig aldrig, utan garantar alltid en stunds underhållning.

SAMMANFATTNING
Det dröjde inte många filmrutor förrän jag tappade det mesta av intresset för den röriga story som delar på utrymmet med de skruvade karaktärerna (som saknar all trovärdighet och djup) och det hysteriska tempot. Jag pendlade mellan att tänka att filmen var en stilistisk hyllning till sin genre och att den var en parodi på detsamma. Om åtminstone actionscenerna varit något att hänga i julgranen, men inte ens där hittade jag en positiv utgångspunkt att bygga recensionen på.

Ramen är en kärlekshistoria som jag gissar att de flesta japaner kan utantill, liksom vi kan våra vanligaste folksagor. Därför slösar man ingen onödig tid på att förklara saken för oss västerlänningar (som nog inte ens var påtänkta som publik). Detsamma gäller allt som har med bakgrundshistorien att göra och därför är jag evigt tacksam för den lilla faktarutan på DVD’ns baksida, som åtminstone ger mig ett litet hum om vad sjutton som händer på skärmen.

Detta till trots ligger filmens styrka i den sista tredjedelen av filmen, då storyn kastar karaktärerna huvudstupa in i just ramhandlingen och filmen byter karaktär från parodisk asienaction till stilistisk fantasy med kampsportsinslag (även om dessa, som sagt, är under all kritik). Till detta bör läggas filmens totalt samvetslösa, men underhållande, blandning av vapen och apparater från olika tidsåldrar som likt Graham Bakers BEOWULF från 1999 placerar filmen i en obestämbar framtid. Eller om det skall vara ett parallellt universum?

Det är också i slutet jag upplever att regin äntligen blir befintlig. Det är fortfarande osammanhängande och virrigt, men plötsligt känns det som att det ändå finns en tanke bakom det jag sitter och ser. Skådespelarna växer också ett snäpp från det överdrivna, clownaktiga (som i och för sig är en del av den japanska skådespelartraditionen) till något i mina ögon mer behagligt och passande teatraliskt. Men att kalla det ”bra” känns fortfarande som en överdrift.

Jag tror att många kan ta den här filmen till sitt hjärta i egenskap av ”kalkon”. Själv tar jag ett djupt andetag och arkiverar den på en mörk och undanskymd plats i DVD-hyllan.

Tre saker jag lärt mig efter att ha sett ZIPANG: