KILLER CROCODILE

Titel: KILLER CROCODILE
Genre: Djurskräck
Regissör: Fabrizio de Angelis
Skådespelare:

Anthony Crenna
Ennio Girolami
Sherri Rose
Van Johnson

Produktionsår: 1989
Förpackning: 1 DVD Keep Case
Speltid: ca: 1 tim 28 min
Textning:

Svenska
Norska
Finska
Danska

Tal: Engelska
Extramaterial:

Trailers
Artwork och stills
Lobbybilder (digitala)

Distributör: Studio-S
Butik: Discshop
UPC/EAN: 7350036722869
Skribent: Christer Persson
Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=EaFz41gRtbw

HANDLING
Skrupellösa, miljöhatare har dumpat en massa radioaktivt avfall i ett tropiskt paradis, men ett gäng unga ambitiösa miljöbiologer, ledda av Kevin (Anthony Crenna), är den omfattande miljöförstörelsen på spåren och tänker offentliggöra den.

Miljöbiologerna hamnar dock i djupt vatten när deras lokala guide plötsligt försvinner. Det uppdagas att det kan vara en stor krokodil som tagit sig en munsbit och läget blir plötsligt allvarligare. Kevin och gänget inser att de inte bara är motarbetade av den lokala domaren (Van Johnson), utan de inser att naturen, som de så gärna vill rädda, är det största hotet mot deras egen överlevnad. Det verkar som att det radioaktiva avfallet har skapat en människoätande mutation, och det framkommer med tydlighet att denne inte nöjer sig med ett mål mat per dag.

Med hjälp av ensamvargen och jägaren Joe (Ennio Girolami) tar sig ungdomarna långt in i träskmarkerna för att kompostera den blodtörstiga besten en gång för alla. Som det brukas skrivas i synopsis till filmer av den här sorten.. vem kommer att överleva, och vad kommer att bli kvar av dem!

AUDIO / VIDEO
Så skönt att se gamla klassiska italienska lågbudget skräckfilmer emellanåt. Det är minsann inget tillgjort eller konstgjort digitalt ljud här inte! KILLER CROCODILE presenteras med ett klassiskt två- kanaligt stereoljud som effektivt förmedlar de ljud som vi som åskådare behöver höra. Ljud som, akustiska gitarrer, gutturala ”krokodil” läten, ångestladdade människoskrik, fyra toners låtar och tveksamt dubbade skådespelare håller hammaren och städet i innerörat effektivt igång hela filmen genom.

Bilden på KILLER CROCODILE är långt från så glasklar eller perfekt som dagens filmer är. Men det spelar ingen roll det heller faktiskt. En sån här film ska inte vara perfekt, jag är helnöjd med att den presenteras i anamorfisk widescreen, och inte i en ”pan-scan” version i 4:3 format som jag vanligtvis såg denna sorts film på VHS förr i tiden. Låt mig säga så här, bilden är tillräckligt bra och tydlig för att se att Gianetto De Rossis jättekrokodil inte ser 100% äkta ut.

EXTRAMATERIAL
Trailershow från Studio samt lite omslagsbilder och andra blandade bilder från KILLER CROCODILE. Lite tunt kan kännas…. Dock är ju huvudfilen huvudsaken!

SAMMANFATTNING
Jag inser att konventionella sätt att bedöma en films kvalitéer och egenskaper inte går att applicera på en del italienska lågbudgetfilmer från 1980-talet. I alla fall har jag svårt att göra det. Saker som jag vanligtvis stör mig vanvettigt mycket på i filmer, ser jag i dessa filmer som charmiga, gulliga och autentiska. Att filmerna har logiska luckor stora som ladugårdsdörrar gör dem öppna för tolkningar. Om karaktärerna i filmerna gör idiotiska, korkade och ologiska saker är det ett arv av italiensk neo-realism för folk i verkligheten GÖR ju idiotiska, korkade och ologiska saker! Lägg sedan till ett par liter blod, make up effekter som ser ut som papier-machie och minst en alkoholiserad före detta amerikansk filmstjärna i en biroll så kan det inte bli en dålig film. I alla fall inte dålig på ett konventionellt sätt!

KILLER CROCODILE är något bland det dummaste jag sett på mycket länge. På samma gång är KILLER CROCODILE något av det mest underhållande jag sett på mycket länge. Det är som när ett litet barn ger dig en teckning där det nästan går att urskilja vad det föreställer, men proportioner, vinklar, perspektiv och hur motivet är avbildat lämnar en hel del till betraktaren att fylla i. Exakt så är KILLER CROCODILE som film. Det är mycket som åskådaren själv måste fylla i, eller ignorera om du så vill, för att filmupplevelsen ska bli total. Låt mig ge några exempel. Gitarristen i filmens inledning lyckas utföra ett halvavancerat, väl utfört fingerspel, när han i själva verket ser ut att helt random dra tummen upp och ner över gitarrsträngarna som en tvååring samt inte ens kan ett enda riktigt ackord. Men bra låter det hur som helst! Eller vad sägs om när en karaktär med hjälp av ett rep ska rädda en kamrat i sjönöd och kastar ut det ungefär hela 30 centimeter från strandkanten, hur mycket hjälp ger det repet? Jägaren Joes bär ett vitt band på sin hatt, men det verkar ha ett eget liv och dyker upp lite till och från under filmen. Sen verkar KILLER CROCODILE som film ha tre inledningar. Dock har de två första egentligen inte har något med resten av filmen att göra. KILLER CROCODILE är dock som bäst i den scenen som startar med att ungdomarna blir erbjudna att äta lite mat, vidare till lite krystad dialog mellan dom och Joe, varpå scenen avslutas med att Kevin säger att ”tjejerna somnade till slut”. Scenen tar ungefär tre minuter från början till slut. Är 25 sekunder verkligen lång tid för kvinnor att hinna lägga sig i sängen samt somna in på i ett land som Italien? Någon som vet?

Som film är KILLER CROCODILE är inte något undantag i Fabrizio De Angelis filmkatalog. De Angelis har aldrig utgett sig för att vara en originell regissör och flera av hans produktioner är skamlösa rip-offs på vad som råkade vara populärt på biorepertoaren för tillfället. KILLER CROCODILE som rip-off skiljer sig dock lite från filmer som THUNDER (FIRST BLOOD) och ZOMBIE FLESH EATERS (DAWN OF THE DEAD) då den inte producerades i kölvattnet på något annat marint jättemonster på dåvarande biorepertoar. Är De Angelis produktioner bra? Inte direkt, men samtidigt är de filmer som bör ses… THUNDER har jag sett många gånger och handen på hjärtat, en man som producerat ZOMBIE FLESH EATERS är värd all respekt! Lite kuriosa som finns att lära sig om skådespelarna är till exempel att Ennio Girolamis pappa Marino Girolami gjorde den klassiska ZOMBIE HOLOCAUST. Dessutom har Ennios en mycket känd bror som heter Enzo G. Castellari. En annan skådespelare i filmen som mhar en känd släkting är Anthony Crenna som är, ja du gissade rätt, som till Richard (FIRST BLOOD) Crenna.

Summan av kardemumman bli följande; vill du se en ”bra” film med stor krokodil altenativt annan reptil så finns det filmer som ALLIGATOR, LAKE PLACID, GODZILLA, KOMODO och till och med ANACONDA, med dess baklänges vattenfall, är betydligt bättre än KILLER CROCODILE. Däremot är ingen av de filmerna ens hälften så underhållande som KILLER CROCODILE. Så vad väljer du min vän? Kvalité eller underhållning? Jag vet i alla fall vad jag väljer…

Tre saker jag lärt mig efter att ha sett KILLER CROCODILE: